Fast. Han blir inte blockerad och det går alldeles utmärkt att träna med honom. Och nu vet jag ju att det beror på något, innan jag fattade att det var tjejorna så trodde jag att det var jag som misslyckats kapitalt med träningen och backat fjortonhundra steg i vår utveckling. Men så var det faktiskt inte.

Avslutningsvis. Kolla in dom här killarna (dom med svart hår). Tre av sju har startat nybörjarklass jaktprov. Och alla tre har fått ettor! Susa, Häxa och Zakk. Vilka jyckar! Vilka förare! Jag är så stolt över dom allihopa! Lilla svarta är också stolt över sina syskon, bara att han är hund och inte riktigt kan tolka dom känslorna riktigt. Jag tolkar åt honom.Han är SUPERSTOLT! Och jag menar det syntes ju redan tidigt att dom här hundarna skulle bli något särskilt när dom blev större.

Och GRATTIS bästa jakt-fröken Anita till förstaplatsen och förstapriset på jaktprovet i lördags. Zakk slutade som tvåa med en etta han också. Dom enda två som fick ettor av typ sexton startande eller så. Lovely!

Vi åkte till stugan en dag, Malin, Lena och jag.

Dagen efter var det min 25-års dag. Blev uppvaktad med skönsång och presang vid 06.30. Inte ett öga var torrt. Jag har dom bästa av dom bästa vännerna! Sen frulle. Länge. Och alla hundarna var såklart med. Mest lilla svarta.

When visiting Degerfors one must go for a long walk inna da woods. Så det gjorde vi. En massa bajs hittade vi som ingen av oss stadsbor kände igen. Som det här:

Det är tjäderbajs har jag lärt mig nu. Av killarna i Vaxholms jaktlag, eller vad dom kallar sig.

Sen åkte vi till Kloten och träning för Maria Hagström. Allt videofilmades. Jävligt jobbigt men jävligt nyttigt. Jag kunde till exempel konstatera att jag är en halv bimbo. Jag är lika spånig som, men jag har varken utseendet eller storleken på tuttarna. Själva träningen gick inte så värst bra men jag lärde mig mycket. Och det är så underbart att vara i Kloten med goda vänner. Aj lav it.

Lite spännande blev det dock när en av vovvarna beslöt sig för att mula i sig sin styvsyrras njurmedicin. 20 tabletter. Alltså 20 gånger dosen för en hund med samma vikt. En matsked salt i halsen senare hade den kräkits och verkade må bra.

Idag hände en grej under morgonpromenaden i skogen med lilla svarta. Helt plötsligt dök en kompis till Adder upp, en ett år gammal english staffordshire terrier. Dom har träffats och lekt flera gånger och vovven i fråga är supertrevlig. Fast inte idag.

Efter ett varsågod sprang lilla svarta fram till vovven och dom började leka. Ett par, tre minuter, max. Sen sa den andra vovven fula saker och då sa jag till honom att det ger han sjutton i. Men han gick på igen – direkt. Jag sa till igen att hörrudu, lägg ner. Då attackerade han. Från första hårda orden till attack var kanske ett par sekunder. Och sen var det ganska svårt att få isär dom. Lilla svarta försvarade sig dock – vilket jag är GLAD över!

Det gick bra, ingen vovve fick någon skada och ingen verkade rädd. Men jag var nog rätt korkad, så här i efterhand. Preciiiis innan det hände berättade den andra hundens matte att den hunden hade blivit attackerad av en 7årig grand danois ganska elakt, dagen innan. Jag borde ha fattat, men jag är för orutinerad. Och hon hann inte mer än säga det innan det small. Från glad lek till inte så glad. Jag släpper ju aldrig blicken från lilla svarta när han leker med någon vi inte känner jättebra.  Vilket han i sin tur nästan aldrig får göra. Men jag såg ingenting på den andra hundens kroppsspråk.

Och så här i efterhand så skulle jag ha kopplat min hund DIREKT den andra hunden blev gruffig. Fast i just den här situationen hade det inte förändrat utgången. För allt gick så fort så även om jag hade hunnit koppla min hund så hade den andra flugit på.

Jag får ringa fröken uppfödare och fröken tränare imorgon och fråga hur jag skulle ha agerat. Känns extra surt eftersom den här hunden i princip är den enda hund som jag inte känner extremt väl som får leka med min hund. Stackars lilla svarta. Men han verkar överleva Bara han blir extra gosad och handmatad en tid framöver naturligtvis.

Vi har inte spårat på ett halvår (!) men å andra sidan så sist vi spårade, vilket faktiskt var med Maria, så sa hon att det spår vi gick var som ett ur högre klass. Och vi har provat förledningsspår, haft älgar i spåret, många grejer, få grejer – han är jätteduktig lilla vovven. Och rädd om sitt spår, låter inget komma emellan att få spåra lite till. Inte ens slutet….

Fästingjävlar har vi haft två stycken. Och när jag skriver vi menar jag hunden, varav en var efter Frontline. Så nu är det på med vita halsbandet. I bipacksedeln stod det att man inte skulle använda Scalibor samtidigt med andra medel. Vi får se hur det blir då…. Livrädd för dom där otäcka fästingarna. Egen hund som varit dålig, kompis som fick låta sin vovve gå till gud och en annan som under flera års tid har försökt få sin hund att bli helt frisk men det kommer tillbaka hela tiden…

Så vi säger NEJ TACK till fästingar! (Vad gillar ni höstens plantering i krukan, kan den hämta sig tro?)

På otäcka små svarta hundar (!) som stjäl mina mackor när jag är på gymmet. Och 1/4 av middagen häromdagen. Fan. Jag får ta tag i det här faktiskt. Innan hon-som-jag-tränar-lydnad-för får veta, hon tycker att jag skulle ha tagit tag i det här för länge, länge sen. Möjligen har hon rätt. Men den otäcka lilla hunden har ju hela tiden avslutat sina stöldturnéer så fort jag bara tänkt göra slag i saken och skaffa en råttfälla eller nåt. Jag får arrangera nåt sen när jag kommit hem från Kloten och Maria Hagström.

Om han inte slutat då………………….

Idag fick vi instruktörskandidater besök av ett gäng hundar med hussar och mattar. Bland annat den här raringen, en sån dära Bassett blablabla de blablabla:

En pannkaka hög ungefär, fast så här i hopvikt läge var den nog bara som en fattig riddare. Sjukt gulli alla fall.

Frågade Linnea om den där lappen på LBK om att man inte fick ha hundar i klubbstugan. Hon hade inte sett den och sa att hundar visst är välkomna in. Det måste vara en gammal lapp. Agneta hade också sett den så jag vet att det inte var någon av mina hjärnceller som spelade mig ett spratt alla fall. Bra tycker jag att det var fel och att vovvarna får hänga med in!

Först skulle alla blivande instruktörer få till ett godkänt allmänlydnadspass. Adder samlade krafter inför den svåra uppgiften i solen.

Efter lunch stod det övningar för nosaktivering på schemat. Och lilla svarta, han vet minsann när det vankas uppletande och spår. Han får rätt höga förväntningar då, som i jakten ungefär. Några små oljud kom det ur näbben. But, what a näsa he har, the litte darling.

På LBK har dom hundburar ute som man kan ha vovven i om man vill. Rätt bra måste jag säga. Jag tror dock att det är så att man inte får ha med sig vovven in i klubbstugan och är det så är det rätt dåligt måste jag säga. Jag skulle aldrig gå med i en brukshundklubb där jag inte fick ha med mig hunden in – herregud, jag besökte knappt min mormor sista åren därför att jag inte fick ha med mig hunden in till henne. Något jag visserligen är jävligt bedrövad över idag när jag inte har henne kvar.

Knatte, Fnatte & Tjatte väntar på att få gå och spåra

Det sista vi gjorde för dagen var att lägga varsitt spår. Det var inget vi hade planerat utan vi gjorde det därför att vi hade tid över. Jag sa dock nej, Adder fick inte gå något spår. Och det berodde på, och nu blir det lite mumbojumboflum, att jag inte var mentalt inställd på det. Jag måste förbereda mig, tänka igenom vad jag ska göra och så, annars blir det bara skit. Min hund är jättekänslig för min sinnesstämning och jag har tidigare lyckats göra våra träningar rätt obehagliga för Adder genom att ha fel magkänsla och då gett honom obehag. Så det är jätteviktigt för mig att allt känns bra innan vi tränar. Hade jag tänkt till lite så hade jag sagt ja, och sen tagit 2 minuter, tänkt igenom det hela och sen kört. Men jag blev lite överraskad så jag sa nej. Knäppt men så var det.

Jag gjorde en uppletanderuta till Adder istället. 20×20 meter och i den hängde jag först upp en hoptrasslad visselpipa i en liten buske (tog säkert 45 sek för lilla svarta att hitta den) och sen la jag ut en femkrona. Den tog väl några minuter kanske. Två eller så.

Nemo är en av instruktörskandidaternas hund. Han var lite trött i mössan efter alla näsjobb.

Och, just det, jag kan aldrig mer visa mig på LBK. Satt en boxer uppbunden vid ett av borden utanför klubbstugan. Agnetas boxertjeja. Så jag gick och satte mig med min lilla svarta bredvid henne. Sen gick vi iväg och gjorde annat och kom tillbaka och satte oss vid samma bord bredvid vovven igen. Fan vad hon ser ut hunden, tänkte jag, hon måste vara sjukt skendräktig så tuttig som hon är. Och rätt sladdrig i magen. Och faktiskt lite allmänt urlakad.

Då kom en annan tjej ut ur klubbstugan och gick fram och tog hunden – Agnetas hund! “Men,” sa jag “är inte där Agnetas hund?” Kvinnan tittade på mig och sa att det var hennes hund och att hon undrade lite varför jag lät min hund gå nästan fram till en okänd hund. “Men, men, jag trodde det var Agnetas hund” och sen bad jag tvåtusen gånger om ursäkt (jag kunde se hur skavsåren i öronen utvecklades). “Jaha” sa kvinnan “ja, jag stod därinne och funderade över varför du var tvungen att gå så himla nära. Men så tänkte jag ju det att det finns ju såna som gör så också”. – “Du menar idioter” sa jag och skämdes. Den tiken hade precis kommit hem efter att ha haft valpar. Agnetas boxertjeja är typ 10 år. Det vet ju jag. Vad är väl en bal på slottet?

Det har gått åt rätt håll för oss med träningen – det är verkligen långt ifrån BRA, men det går åt rätt håll, och det verkar skitpunschigt att sabba det bara för att få tävla pronto. Dessutom måste jag tillägga att jag inte känner mig ett dugg bekväm med att starta när jag VET att det kommer skita sig på vissa punkter. Om allt funkar under träning, med störningsträning osv, men det ändå skiter sig på tävling, ja då är det en annan sak. Men jag vet att Adder plättlätt tjuter och inte fixar allt pangande och viftande med dummiesar. Och att jag tappar honom i fotgåendet när han är för på.

Så Adder fick bara sitta och glo. Och gå fot fram och tillbaka, men det gjorde han bitvis riktigt bra. Fast livet var ju väldans orättvist för små svarta som inte fick springa och hämta. Kom på honom en gång med att försöka stjäla min telefon och försöka ringa BRIS för vovvar – VRIS.

Det kom små oljud ur truten på lilla vännen några gånger, tex under den där finalen för NKL. Men det var också en ganska laddad situation… När brorsan kom med sin matte blev Adder också lite orolig men annars uppförde han sig riktigt bra och jag är riktigt nöjd över att vi gjorde som vi gjorde. Det blev en bra och lärorik dag för oss! Och jag tror faktiskt att han kommer göra det ännu bättre nästa gång. Mot slutet var Adder rejält trött och hade inga som helst spänningar/höga förväntningar, det vågar jag sätta den utskjutande delen av min stortånagel på!

På en av stationerna var vår eminenta träningsgrupps nyaste team-member domare. Han drog två poäng för Anne, modigt gjord av honom! (Btw Sverker, you´re out. Haha, skoja bara) och Anne funderade över varför och blev stillastående så länge att Susa vart tvungen att lägga sig ner och vila en stund. På ett rätt eget sätt (kolla dom invikta frambenen…) Sen fick hon förklaringen och det var ju det där med att sladdra med munnen, som jag tror alla syskonen gör.

Vi var barnvakter också, lilla svarta och jag. När Johanna startade Häxa så fiffade vi Owen. Owen var kanske inte alltid helt nöjd över detta men jag är övertygad om att han kommer att gilla tant Cissi och farbror Adder alldeles, alldeles snart. Och när Johanna gjorde sånt som bara mammor kan (och vill…) så tog vi hand om Häxa istället. Notera gärna lilla svartas stängda mun (skit samma vem som är Sladder, mun är stängd på dom bägge)

När alla stationer var avklarade för Susa och Häxa begav sig Stenbury Black Workers med följe till…. öh.. sekretariatet (?) för att kolla om det hade kommit några poäng. Det hade det, fyra stationer av fem hade tillkännagivits och så här såg det ut:

Nr 52 är Anne och Susa och 53 är Johanna och Häxa. Max poäng? 20.

Johanna i topp och Anne på delad andraplats med några andra hundar alldeles för tätt i hasorna. Då trodde jag nog att jag skulle svimma av nervositet. Tävlingsarrangören ville inte släppa resultaten “riktigt ännu – för spänningens skull” så vi fick vänta ett braaaa tag.

Men sen kom så slutresultatet.

Johanna och Häxa vann! Med helt sjuka 100 poäng av 100 möjliga! (Jag har ju skrivit att dom är gruppens stjärnor!!!) Och Anne är inte usel hon heller – 94/100! En poäng hon dock delade med en annan så det blev nån sorts tävling om silvret. Men Susa och Anne har tränat duktigt och visade vart skåpet ska stå. Etta Johanna & Häxa och tvåa Anne & Susa. Inte illa Jag är skitstolt över tjejorna!

Hörde folk prata om Johanna i publiken: “…ja, och vet ni att hon är ju nyförlöst och så kommer hon bara och sopar banan….” En kvinna kom fram till Jo sen och frågade hur det kändes ute på stationerna. Jo svarade “Alltså, tänk dig perfektion…” (Nä. Det är faktiskt ljug. Jag ljuger, hon svarade inte så utan hon var väldigt ödmjuk).

En supernajs dag på många sätt!

Vad säger man – vad är väl en bal på slottet när man kan vara i skogen!

GRATTIS Johanna & Häxa och Anne & Susa – ni är helt sjukt duktiga och jag är så glad för er skull och jättestolt! Vilken dag!

Sprang förbi den här skylten på Mallorca, och sen lite längre bort själva affären. Men det enda dom hade där var Royal Canin mat och hundvalpar till salu i bur…

Tränat lite lydnad några pass. Fritt följ, ingångar, apportering, kryp, framförgående och platsliggning med hakan i backen. Min hund har tydligen blivit störningskänslig, för när vi tränar där det är andra hundar eller händer lite grejer så har han helt plötsligt börjat prestera typ 70% av vad han gör när vi tränar själva. Och det är inte direkt vi-kommer-vinna-VM-klass när vi tränar själva. I klartext: 70% av rätt uselt är inte toppen.

Men visst, ingångarna är bättre nu (när vi är själva) och fotgåendet har faktiskt sina ljusa stunder (när vi är själva). Krypet, apporteringen och framförgåendet är same same. Vi får åka runt och träna på olika platser med start nu. Och ute.

Kanske på lördag där på working testet på Lidingö nu när vi bestämt oss för att inte vara med men ändå ska kolla på Susa och Häxa?! Den som lever får se hur det blir. Spänningen är olidlig.

Till dess får lilla svarta sitta och spana efter rådjur från köksfönstret. Eller om jag kanske tar ut han en sväng eller två till innan lördag.

Lilla svarta har naturligtvis haft det toppen hos fru uppfödare. Han har klättrat på diskbänken, försökt sova i sängen, slappa soffan och lärt sig gräva efter nötter (?). När han kom hem fick han bada. Det tycker han är sådär.

Fast nu när jag tänker närmare på saken så var nog det första vi gjorde att susa hem till Malin och dricka vin med henne och Lena. Och dagen efter åkte Malin och jag till Ulriksdal och åt brunch på Rappnes. Lilla svarta fick leta upp sin frukost och äta den i skogen.

Lydnad söndag och måndag och idag var det träning med Bästa Anitan och syskonen. Sex av sju syskon var med idag – jättekul, och gruppens nya stjärnskott Sverker och Men Ken

Första övningen var ett sök efter döingar. Anita började med att ta upp killarna ur fika-korgen och rada upp dom. Såg ut lite som slaget vid Lützen, kan jag tänka mig.

Fem döingar fick Adder hämta. Han var faktiskt riktigt duktig, letade duktigt, plockade upp och sprang direkt tillbaka till mig. Inte en tanke på att byta. Och relativt samlad. Dutti vovve.

Jag tycker att det är lite halväckligt att hålla i dom där fåglarna och allt vad det är. Så jag har handskar. Fula handskar, sa alla. Så till nästa gång ska jag köpa mig ett par woods-chic-handskar.

Sista övningen var att promenera bakom skytten, hämta två enkelmarkeringar med pang. Sen vara passiv medan vovve nummer två gjorde samma sak. Adder var sådär faktiskt. Eller han var apdålig. Mr Speedy Gonzalez. Och knycklade till den sista kråkan. Men jag är ändå nöjd med honom för han var bättre än han brukar vara. Det är på rätt väg. Men han fixar inte när det pangar och flyger grejer kors och tvärs.

Imorgon blir det lite lydnad och lite hänga i bilen. Sen Hundudden, kolla hur det går med renoveringen och träffa en tjej som kanske ska börja jobba med oss. Fast först blir det tandläkaren för min det. Festligt.

Fast jag förstår att lilla svarta har det bra och att det bara är jag som lider…