Hunden Adder + lite Owen

Och jag behöver att snön försvinner och marken torkar. I need it!

Vidare behöver jag en stor, fet säck pengar, nya kläder (eftersom allt jag har verkar ha krympt), en ny bil (Subaru Outback?) och en avsevärt förbättrad kondition.

Två träningar den här veckan – Anita i tisdags och Eva igår. I jakten så känns det numer som att lilla svarta är hanterbar, vi kan fokusera på att faktiskt träna. Man kan tex träna på att inte byta apport…..

Och så var det ju det här med lydnadsträning. Jag har fan inte gjort ett skit sen förra gången. Förutom clinicen i apportering. Jag! Har! Inte! Tränat! Det har varit kallt, snö, kallt, jag har haft jävligt dåligt med tid och vill inte träna med en dålig känsla i magen, det har varit kallt…. Så döm om min förvåning när vi inte har kommit ett jävla steg närmre nånting sen sist :-S

Vi övade ingångar, fotgående och kryp. Och jag vet ju egentligen allt jag ska göra, bara att jag inte har fått tummen ur brumman och gjort det. Men nu! Nu ska jag börja träna igen. Fast bara idag och imorgon såklart för sen åker jag ju till Mallorca en vecka… Men sen! Sen när jag kommer hem! Då!

Det var två trötta killar i sängen igår…

Vad får man egentligen idag för 1600 kr? Till exempel en tröja från Odd Molly, ett par jeans, tre säckar hundmat, 5 flaskor champagne eller tre minuter – tiden det tar att ta en röntgenbild på en framtass hos en veterinär. I kombination med ett rätt trist bemötande, även om dom var jättesnälla som plåtade tassen trots att jag inte hade någon tid utan hängde med någon annan, känns det rätt surt faktiskt.

Veterinären var 15 min sen till min kompis tid, man kunde ha kompenserat för det med att ta några minuter och vara lite tillmötesgående. Jag förstår att man vill hem när klockan är efter 21, men det var ju dom som gav ut tiden 20.45. Är man trött och less då kanske man inte ska ha bokade tider så sent? Värst var assistenten/sköterskan (frun?). Hon gjorde mig så stressad och nervös att jag för att spara tid (???) försökte brotta ner min hund på bordet när han inte ville lägga sig, istället för att ta det lugnt och ge honom en minut. Men jag kände mig jävligt pressad av att få ha kommit in på nåder.

1600kr kostade det alla fall att få en bild på tassen. Det var inga konstigheter med lilla foten. Min kompis hund valde han att ta två bilder på, för samma pris, en ur en annan vinkel. Det hade jag nog velat att han gjorde på min hund också, en del frakturer syns inte från alla håll. Jag åkte till den här veterinären därför att han anses vara bäst så det var säkert hans bedömning att det inte behövdes. Men jag upplevde att han bara ville hem och att han slarvade med min hund. Det har säkert att göra med hur jag ansåg mig bli hanterad.  Och för att han bara tog en bild på min hund. Varför det? Och om det nu var hans bedömning att det bara behövdes en bild på min hund, varför motiverade han inte det för mig? Han borde ju ha fattat att jag skulle undra när bägge hundarna sökte för exakt samma besvär!

Det värsta med hela den här historien är att jag nog skulle åka till samma veterinär igen om jag skulle behöva röntgen på lilla svarta. Just därför att han anses bäst. Men i annat fall tänker jag åka till Åsas veterinär i Täby Kyrkby. Fast helst av allt hoppas jag att jag aldrig behöver uppsöka veterinär av någon skade-anledning igen. Jag har haft min beskärda del av såna med Owen.

Idag var vi och träffade en annan veterinär, Margareta, som tog blodprov för rabies-vaccineringen. Så vi får se om Adder snart har ett pass!

- Min hund är så himla smart, sa den ene.

- Ja, och min hund kan låsa bilen genom att trycka på knappen, sa den andre.

- MIN hund, min hund förstår bara jag förklaaarar för den, kunde en tredje ha sagt.

Det är tisdag och vi har varit på träning hos Anita. Jag älskar mina tisdagar med lilla svarta, Anita och alla kompisar – nya och gamla. Träningen var dessutom bra idag. Hahaha   – träningen är alltid toppen. Alltid. Anita har bra, roliga övningar, ett tänk som tilltalar mig och ett (eller möjligen två) öga/ögon för vad/hur hunden gör.

Min lilla vän går dessutom från klarhet till klarhet (eller är det jag som gör det?) – både vad gäller intensitet, gnäll, prestation och bytande av dummiesar. Lugnare matte = lugnare vovve = bättre hjärnkapacitet = bättre jobb. Toppen. Meeeeeen. Det är tydligen också så här: springer rakt ut på linjetag = kastar runt bland dom dummiesar man hittar, letar nya istället för att komma in och lämna av till den där apan som står därborta och blåser i nåt. Vi har fått läxa av Anita på en jag-ska-inte-byta-föremål-övning till nästa gång. Står om nåt liknande i Maria Hagströms bok Nosarbete.

Rocky Balboa var med idag också.

Nu ska vi snart till Lars Audell och försöka grina oss till en röntgen på foten. Anne klämde på Adder idag och då sa han AJ! på en tå. Jag har tyckt att han har varit irriterad över en tå, men ändå inte. Hon bände ihop den på ett sätt som jag inte gjort och då vart det väldigt tydligt. Både igår och idag har han fått röra sig rätt mycket, kanske hälften av vad han brukar få, och det blir han inte sämre av men det känns ändå som att han har värk i foten. Det skulle vara skönt att veta. Tror jag.

…med linimentet Percutane på Adders tass och han är mycket bättre! Inte bra men bättre. Han skjuter ifrån bättre med foten och får ett bättre rörelsemönster. Hurra! Jag stör mig fortfarande på att jag inte kan känna nåt konstigt på tassen när jag klämmer och jämför med andra sidan, men så länge det går åt rätt håll så skit samma. Och det faktum att han svarar på linimentet betyder att det sannolikt är någon typ av stukning/vrickning han har fått.

Fascinerande!

Avslutningsvis ett hett tips: torka av vovvarna efter att dom varit ute och INNAN dom hoppar upp i den vita soffan……………………………………………………………………………………………………………………..

Min äldsta brorsa har haft Olvin hemma hos sig sen i tisdags. Olvins matte ska placera om Olvin och Tobbe och hans familj vill ha en hund – perfekt.

Jag har träffat Olvin förut men aldrig koncentrerat mig så mycket på honom, det har alltid varit skidor eller träning eller… Men idag såg jag mer av honom. Och vilken trevlig vovve! Bortsett från att han först hade lite attityd, det har han aldrig haft förut men nu var han ju själv. I hans tidigare hem finns det två andra vovvar också. Jag fick gapa lite, annars hade det blivit fight. Sen uppförde han sig bara toppen. Lilla svarta tyckte dock att det var lite sådär sen, han är ju en känslig kille…

Tobbe och Olvin har redan blivit ett team, bara på 5 dagar, jätteroligt! Barnen, 5 och 8 eller vad dom är, a v g u d a r hunden och hunden är toppen med dom – han verkar till och med gilla när dom kramar honom.

Lilla svartas tass inte bättre. Eller kanske bättre. Tycker han är sämst när han har legat och vilat. Vi har bara gått en hög kortisar i koppel idag, max 15 min åt gången. Får bli så imorgon också.

Jag får lite svårt att andas när lilla svarta är trasig. Jag blir rädd att han ska dö. Även om jag inser att min rädsla beror på det som hände Owen så får jag fysiskt lite svårare att andas. Jag tror att det är det som kallas ångest, jag ska kolla med min psykolog-kompis. Jag fattar egentligen att en trasig fot inte är att likställa med att döden dö och att min rädsla enbart beror på att och hur jag förlorade Owen. (Men är inte lilla svarta bättre om ett par dagar så tänker jag ta honom till vetintenären. Jag hittar inget i hans fot, ben eller skuldra, vad är problemet? Simulerar han för att bli handmatad med leverpastej??)

Lilla svarta ligger här bredvid mig i soffan, i Luddes knä, och gråter. Han har gjort illa sin högra framtass och han är jätteledsen. Har mest legat för sig själv idag, inte alls hängt efter mig.

Det var under den långa morgonpromenaden det hände. Det som skulle få så ödesdigra konsekvenser i form av en ohygglig smärta i foten. Fast jag har ingen aning om VAD det var som hände. Och inte kan jag vare sig se eller känna nåt heller. Helt plötsligt, efter en räd i vildmarken, slickade han på tassen. Sen lyfte han upp den lite mer än vanligt när han gick. På bilden ser det ut som att det kanske är något till höger, ovan trampdynan. Men jag kan inte se nåt IRL.

Han haltar inte ute, men går inte rent,  och inne sätter han helst inte ens ner benet. Ingen värme, ingen svullnad, inget aj (men han säger inte aj särskilt ofta, trots att jag märker på honom nu att han har ont någonstans). Jag tänker liten stukning/vrickning tills vidare. Får bli en lugn helg. Kanske lite platsliggning där jag kan försöka få honom att lyfta upp hakan innan han fått varsågod.

Lilla svarta och jag var på clinic i apportering hos bästa Evan igår. Lilla svarta skulle vara visningshund. På frågan vad jag ville ha hjälp med svarade jag: min hund tuggar när jag försöker utveckla gripandet.

Visa, sa Evan. Och så gjorde jag det. Inget tugg. – Öh, jaha, sa jag, eh, det brukar inte funka hemma. – Prova vad som händer om du sträcker ut handen, sa fröken. Jag la ner apporten och sträckte fram handen. Snabbt som en kobra (kobror är väl snabba?) greppade lilla svarta trägrejan och tryckte den i min hand. – Försöker du stå där och glänsa? undrade Eva. Publiken flinade. – Naeej, hemma brukar han verkligen tugga, svarade jag.

Nästa förändring blev att jag ställde mig upp. Och DÅ kom det. Tugget. Men jag gjorde en annan grej också, när jag ställde mig upp. Jag ställde mig upp och tittade på honom. Lite sådär över och blev lite stirrande, som jag blir när jag tränar lydnad. Stel och stirrig. Inte undra på att den stackars hunden inte vet vad han ska ta sig för då. Provade igen stående fast jag vände bort blicken, bara blicken inte huvudet. Inget tugg. En gång till med min blick bortvänd och lät honom ha den en stund till. Noll tugg. Nada. Häftigt ändå att det bara berodde på nåt jag gjorde. Häftig vovve jag har

Jag kunde leka med en boll – jag får göra det i lydnaden!, och sen ta bollen och lägga ut apporten = fint gripande och nada tugg. Jag provade också att hålla ut handen och låta honom gå mot den samtidigt som jag klappade honom med andra handen, men då blev han lite osäker så det ska vi träna på!

En annan grej jag är rätt nöjd över är att jag inte var nervös över att stå där inför 20 vilt främmande människor och träna med min hund. Lite, lite pirrig kanske, men jag kan fan koncentrera mig! Tack Niina!

Mitt mål med dagens träning: inte bidra till att lilla svarta varvar. Inte kasta saker, inte tjoa och tjimma – inte leka. Bara berömma lugnt och mata med köttbullar (äta=lugnande, det är sen gammalt).

Det första jag gjorde idag var att ta ut vovven på en 50min joggingrunda på morgonen. Sen när vi träffades två timmar senare, fick lilla svarta sitta en bit bort från gruppen lite för sig själv liksom. Då håller han näbben.

Inget pangande idag. Första övningen var att vi stod allahopa på rad, alla tre och tittade på när Anita tjongade iväg två enkelmarkeringar. Sen skulle mittenhunden springa på markeringarna och dom två på sidorna skulle skickas på varsitt linjetag (som dom inte fått se läggas ut) åt varsitt håll. Sen bytte vi plats och gjorde same same. Min lilla apa tjuvade en gång, då gick jag och hämtade honom lugnt och bestämt, och talade om för honom att han var en tjock och ful hund som sprang fast han inte fått lov. Vet inte om han höll med om att han var tjock men han köpte att det var fult att springa i förväg (han pratar med mig).

Efter det lilla missödet gick det bra. Sladder sprang så fint på sitt linjetag, på sina dubbelmarkeringar och bara efter att ha fått signal. Övning nummer två bestod i höger och vänster dirigeringar. Anita hade smugit ut tennisbollar på höger och vänster sida halvvägs ut på dom fyra “linjetags-benen”. Vi fick välja hur vi ville göra, men vi valde alla samma. Vi gick ut 3/4 av sträckan och satte hunden där. Sen gick vi tillbaka till början och visslade in hunden, för att sen blåsa stopp och ge höger eller vänster, vilket vi nu bestämt oss för innan. Jag glömde bort att det krävs en liten stoppsträcka när vovven kommer i full galopp så jag blåste stopp precis när han var i jämnhöjd med platsen där bollarna låg. Alltså stannade han nån meter efter. Tack och lov fick han bollen i näsan med vinden och gick höger-lite-bakåt och hämtade fina bollen.

Vi gjorde samma sak tre gånger. Andra gången stannade inte lilla svarta på min signal, men det känns helt ok vi har inte övat så mycket på stoppen ändå. Minns inte riktigt vad som hände men han stack åt sidan tror jag och då blåste jag in honom men han valde att skita i det. Min reaktionsförmåga var inte nåt NASA hade blivit imponerade av – det tog väl sin lilla tid innan jag tutade igen och sa åt hunden att komma (men Ken!!!). Då blev han utan att få hämta in nåt, den kära lilla svarta. Minskade på avstånden åt bägge håll till nästa gång och då gick det bättre.

Till dagens sista övning hade Anita fixat ut dummiesar i linjetagsbenen och så skulle vi linjetaga-ut hundarna där vi nyss gjort höger-vänster på mitten (är ni med?). Vi gjorde tre gånger vardera här också. Minns inte för vilken gång i ordningen det var om lilla svarta svalde betet med hull och hår och stannade i jämnhöjd med där bollarna varit, men se det hade han inget för få då blev han inkallad och fick inte hämta nåt, nästa man till rakning!

När det sen blev Adders tur igen sprang han fortfort hela vägen ut, hämtade sin älskade dummie och sprang sen ännu snabbare in till mig. Som tack för det drog jag iväg ett smatterband av bollar och kamptrasor

Nä. För tänk att det gjorde jag inte. Det har jag lagt av med. Han fick köttbullar i Anitas-kontakt-övning. Och han var mycket duktigare och l u g n a r e. Han är fortfarande pipig och aktiv men inte alls på samma sätt. Intressant var det också att se vilken bra korrigering det var att han fick gå lottlös när han gjorde fel. Vi får se hur det blir med aktivitetsnivån nästa gång det pangas.

Affirmationer.

Årets första jaktträning idag. Som jag hade längtat, och lilla svarta också fast utan att han visste om det liksom. Anita var lekledare, solen sken och våren låg i luften. Jag borde ju ha fattat redan innan jag började att det var som bäddat för ett platt fall med tillhörande lip.

Vi var fem som var med idag och vi körde en hund i taget i ett litet mini-jakt-prov. Tre stationer: 1. två enkel-markeringar 2. sök med fem dummies 3. nån sorts dirigerings-övning där det gällde att skicka ut hunden och få den att hämta en dummie som den inte sett bli utlagd. Fotgående efter skytten mellan momenten.

Mitt psyke (och personlighet??) har tidigare inte medgivit sådana utsvävningar som att låta andra titta på när jag tränar, särskilt inte när man leker prov/tävling. Jag har tyckt att jag är så pinsamt dålig och länge undrat varför jag har fått lov att träna med så duktiga människor blablabla. En inställning som faktiskt medfört att jag presterat sämre, hör och häpna. Jag har lyckats visualisera mig som skit och blivit.. öh, ja, inte skit kanske men. Men nu har jag ju tagit tag i det där, börjat se att jag har vissa kvaliteter, nån sorts känsla för det jag håller på med och börjat skita i vad jag tror att andra tänker om mig. Och vips har det börjat gå mycket bättre.

Idag koncentrerade jag mig noga under genomgången av vad vi skulle göra och sen torrgick jag utan hund och tänkte hur jag skulle göra på dom olika stationerna. Jag vet ju också att lilla svartas höga förväntningar är ett problem, särskilt under jaktträningen, och eftersom vi inte har tränat jakt på några månader så kunde jag inte riktigt förutsäga hur han skulle bete sig.

Mycket riktigt så gasar lilla svarta rätt rejält redan jag tar honom ur bilen. Men jag är lugn och har en plan för hur jag ska bete mig. Adder går ur position, eller hur man säger, lite grann under fotgåendet och då petar jag på honom med knät (det får man visst inte göra, no touching, borde jag ha hajjat). Men, med tanke på att det ryker ur öronen på honom så är jag rätt nöjd ändå.

Han låter ljudligt, blir för springig i markeringarna, tänkte tjuva på en men det kan ha varit ett litet missförstånd bara. Han studsar och hoppar i avlämningarna och jag tyckte att jag var lugn och bara berömde verbalt lugnt och sansat. Anita tyckte att jag berömde hoppen och det var ju kanske inte riktigt meningen, jag tänkte att jag inte ville bråka med honom där och då utan mer jobba på det sen, när vi inte lekte prov.

I söket är det likadant, han kutar för mycket, studsar när han lämnat till mig – vilket jag också uppmuntrar med beröm. Bra där. Men idag lägger aphunden till en annan kul grej – han B-Y-T-E-R dummie. Och nästa skick tar han samma dummie (den sista) men spottar ut den. Japp. Han spottar ut den bara. Jäkla kul kille.

Sista stationen är egentligen den som går bäst. För den går sämst men den gick som jag väntat, vi kan inte. Men han gick ut och hittade och hämtade in det han skulle.

Och vad gör jag sen då? När allt är slut? Jo. Tar upp en boll och “tokbelönar” en hund som det ryker ur. Jajemen. Kast och sen lite kamp på det. Jag trodde Anita skulle gå upp i limningen och klappa till mig med geväret. Vilket hon faktiskt borde ha gjort. Fy fan vad jag är besviken på mig själv. Vad fan, jag vet ju bättre! Jag hade ju slutat med sånt där. Skit. Skit. Skit.

Jag vet varför jag gör det, jag kan bara inte sluta tydligen. Jag är skiträdd att han ska tröttna och bli loj om han inte får sina belöningar. Jag har grava problem med att dunka in i min lilla hjärna att träningen i sig är belöningen. Rent teoretiskt, så här hemma i soffan, så fattar jag ju det. Men sen när jag är i träningssituationen så händer det nåt. Eller nej, sen, efter träningssituationen, så händer det nåt, när jag inte har en plan för mitt agerande. Jag klarade mig så bra, så länge jag hade en plan. Sen… inte så bra.

Jag kan ta att jag är fel i tajmingen med belöningar, att jag korrigerar fel blablabla. Men jag tänker fan inte ta att jag inte klarar av att agera ogenomtänkt. SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT?

Sista vi skulle göra var att stå kvar medan den nästa körde sin hund, som en passivitetskontroll. Anita tyckte att jag skulle gå bort en bit men jag ville utnyttja tillfället att kunna sätta honom i bilen direkt han piper efter skott, piper man får man fan inte göra nåt mer sen. Och mycket riktigt, efter första skottet kom pip. Då gick jag bara och satte honom i bilen, jag sa inget och jag tittade inte på honom.

Nu gosar vi i soffan, för det är det vi är bra på. Jag har svabbat nyllet och snytit näsan. Men fy vad jag är missnöjd med min insats idag. Och jag är faktiskt ganska besviken på att hunden inte håller ihop bättre. Han är så jävla duktig annars – när vi inte tränar jakt. Det här jävla varvandet. Det står mig upp i halsen. Och det stör mig att folk verkar tro att vårt dagliga liv ser ut så här, med en galen hund som gapar och skriker.